Förutsättningarna för en vätebindning uppstår då väte binder till fluor (F), syre (O) eller kväve (N).
Ett enkelt sätt att komma ihåg dessa på är: ”FON-regeln”. Väte måste binda till F, O eller N för att en vätebindning ska vara möjlig.
På grund av att fluor (F), syre (O) och kväve (N) är mycket elektronegativa, och vätet är väldigt svagt elektronegativt kommer elektronmolnet att vara starkt förskjutet från vätet. Vi har alltså skapat en mycket kraftig dipol.
Ett bra exempel på vätebindning är vatten. Där finns väte, som är bundet till syre. Vätet som är ganska positivt laddat kommer att orientera sig mot nästa vattenmolekyls syre, vars väte i sin tur orienterar sig mot nästa molekyls syre, osv. Ämnen med vätebindning har mycket högre smält- och kokpunkt än man kan förvänta sig för andra ämnen i samma storleksklass som inte har vätebindningar.
En vätebindning är en starkare version av dipol-dipolbindning som endast uppstår när ”FON-regeln” är uppfylld. Vätebindningen skapar med andra ord en starkare dipol, som ofta är stark nog att i någon mån lösa upp salter om ämnet i sig är flytande. Vätebindningar är viktigt för bland annat vattnets egenskaper, och att DNA-dubbelhelixen i våra celler ska hålla ihop.