Meny Stäng

Gramfärgning

Gramfärgning är en mycket användbar procedur som kan användas för att bestämma vilken övergripande typ av bakterie som finns i ett prov. Gram skrivs alltid med stor bokstav då det är ”uppfinnarens” efternamn.

Grampositiv och Gramnegativ

En bild där Grampositiva och Gramnegativa bakterier jämförs.Grampositiva (G+) bakterier har ett plasmamembran och en mycket tjock yttre cellvägg, och färgas blåa/lila vid Gramfärgning.

Gramnegativa (G−) bakterier har ett plasmamembran, en tunn cellvägg och ett yttre cellmembran, och färgas rosa/röda vid Gramfärgning.

Det finns många fördelar med Gramfärgning. Säg att vi jobbar på ett sjukhus och just har tagit ett prov från en patient för att kolla om han/hon har någon infektion. Om man Gramfärgar så får man reda på att det faktiskt finns en bakterie där över huvud taget. Den andra fördelen är att du får reda på om det är en Grampositiv eller Gramnegativ bakterie som patienten har blivit infekterad av. Detta är till stor hjälp då man har uteslutit många bakterietyper, och därefter vet vilka sorts tester man ska fortsätta med för att identifiera bakterien, och vilka antibiotika som kan hjälpa patienten.

Gramfärgning används med andra ord för att snabbt ta reda på om bakterier finns i ett prov, och vilken övergripande typ de är.

Något som är värt att notera är att vissa bakterier är Gramvariabla. Detta betyder att de ibland färgas som G+ och ibland som G− beroende på omständigheterna.

Det finns även så kallade Gramneutrala bakterier (vanligen mykobakterier) som inte färgas varken som G+ eller G−, vilket gör dem mycket svåra att upptäcka vid mikroskopi.

Hur man Gramfärgar

Gramfärgning brukar ske efter nedanstående protokoll. Tiderna kan variera beroende på vem som har skrivit instruktionerna:

  1. En bakteriesuspension (bakterier i vätska) droppas på ett objektsglas, och fixeras därefter försiktigt i värme (ofta över en låga) tills all vätska är borta.
  2. Kristallviolett droppas på objektsglaset, och får ligga där under 30 sekunder.
  3. Objektsglaset sköljs med Lugols lösning (jod och kaliumjodid i vatten) vilket får ligga på under 30 sekunder.
  4. Häll av vätskan, skölj snabbt med kranvatten. Låt avfärgningsmedel (95% etanol eller 30% aceton i isopropylalkohol) långsamt rinna över provet i 20 sekunder.
  5. Skölj snabbt med kranvatten. Addera kontrastfärg (safranin eller ”carbol fuchsin”) som får ligga på under 60 sekunder.
  6. Skölj av objektsglaset med kranvatten, och torka det försiktigt genom att lägga på ett filterpapper.

Du kan nu använda ljusmikroskop för att studera bakterierna.

Hur Gramfärgning fungerar

I det första steget tog vi en lösning av bakterier och la på ett objektsglas. Med hjälp av värme så dödade vi bakterierna, och såg till att de fäster vid underlaget.

I det andra steget tillsatte vi kristallviolett, vilket är ett färgämne som lätt tar sig igenom både membran och cellväggar hos bakterierna.

I det tredje steget tillsatte vi jodid, vilket gör att kristallviolettjodid ”faller ut” inuti bakteriecellerna. Detta gör dem blåa/lila.

I det fjärde steget när vi avfärgar cellerna så skadar vi deras membran och cellväggar. Gramnegativa celler har två ganska tunna cellmembran och en tunn cellvägg. Dessa tar så pass mycket skada av avfärgningsbehandlingen att det går hål i dem, och kristallviolett-jodiden kan ta sig ut igen. De Grampositiva cellerna har ett ganska tåligt cellmembran, och en cellvägg som oftast är flera gånger tjockare än vad de Gramnegativa har. På grund av cellväggens tjocklek kommer avfärgningsmedlen inte att kunna förstöra den, och kristallviolettjodiden stannar kvar i cellen.

I det femte steget adderas konstrastfärg. Om vi hade kollat på cellerna precis efter avfärgningen så hade vi inte sett de Gramnegativa bakterierna då all färg har gått ur dem. Kontrastfärgen går in i alla bakterierna i provet, men ger bara en röd/rosa färg till de Gramnegativa bakterierna då den döljs av kristallviolett-färgningen i de Grampositiva.